det brukar gå fortare för mig att hitta ett sätt att överleva en förlust.
nu går det inte alls.
varje dag tänker jag på dig, hoppas, längtar, att du någon gång kommer tillbaka till mig.
jag vet dock att det inte kommer hända, så försöker acceptera.
det är bara så svårt.
för även om det går dagar utan att jag tänker på dig, så tvingar du dig på mig när murarna är nere.
i mina drömmar är du störst, starkast, oförglömlig.
du är en förlust jag inte kan acceptera.
inte helt, inte fullt ut.
det jag kan acceptera är dina val och att det nog är bäst så här.
jag är så uppochner nu.
det är en varning till omvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar